Högstadiet var ett helvete för mig, i högstadiet kändes det alltid som om jag var en halv person, en helvetes tid dom ända som gjorde det uthärdligt att gå till skolan var mina kära vänner som ställde upp i vått och torrt. Spenderade i princip varje sekund med dom, gick knappt en dag utan varandra, ringde varann och pratade om de tv-programmet vi såg.  
   Jag som var sjuk extremt ofta och hade mer sjuktimmar än närvarotimmar i skolan visste att varje gång jag orkade mig tillbaka till skolan skulle dom finnas där. Högstadietiden var i mina ögon tre år av helvete och det bästa som hänt mig var när vi slutade. Då kunde jag äntligen lämna allt dedär bakom mig. Även om det var jobbigt att inte träffa tjejerna varje dag så har det bara gjort våran vänskap starkare.
   Att sedan börja i gymnasiet var som en omstart, jag var inte längre en halv person jag var en hel människa. Pusselbitarna föll på plats och jag började leva, men något saknas det känns som en liten bit inte har lagts på plats än. Everybody's broken.. så sjunger Bon Jovi, är alla trasiga eller har något som gör dom ledsna här i livet. Ibland undrar jag om det bara är jag som känner mig trasig, som om en liten bit av mig saknas.. och hur hittar man den där lilla biten som verkar saknas? Är det den stora kärleken, en flytt, ett husdjur vad är det som kommer göra så att man känner sig hel, att den där lilla biten inte längre saknas?
   Ibland undrar jag om vi alla måste gå igenom något under sitt liv, man måste kämpa för att visa att det går att komma ur det starkare. Och efter varje gång något händer blir vi bara starkare och starkare som personer. Allting som händer har en mening? Att allting som hände under min högstadietid hände för en mening, utan det hade jag ju inte valt denna skola och träffat alla dessa personer som kommit att få en så stor plats i mitt liv.
   Men så var det den där lilla biten som saknades, är det så att vi alla känner att det är något som saknas någongång i livet?

En sak vet jag, jag längtar bort, i höst blir det åka till värmen men mamma, pappa och Becca. Mest längtar jag tills jag kommer till London.

Forgive and forget säger man ju men hur lätt är det egentligen att glömma. Först ska man förlåta och sedan ska man glömma, det är inte lite begärt. Vi är ju trots allt bara människor.
Iallafall.. att förlåta ligger i våran natur, vi förlåter en vän som kanske ställer in en träff eller glömmer köpa en present. Världsliga saker. Att glömma det är där det svåra ligger. Att glömma bort allt runt den händelsen/saken, jag vill kanske inte glömma?. Saker som påverkar en själv negativt på ett sätt kanske är positivt på ett annat? Man blir starkare av att ta sig igenom svåra saker i livet.
Det har jag lärt mig, men vissa saker som man tror är besegrade eller tvingade ur tankarna kan iblan ploppa upp till ytan och då faller allt det man byggt upp över det ihop. Stora saker i livet går inte bara att trycka undan, gömma långt ifrån medvetandet och försöka glömma, särskilt inte saker som finns runt dig hela tiden. Saker som påverkar allt och alla går inte att tvinga undan från tankarna. Det kanske verkar som om man lyckats ett tag men vad som helst kan få dig att börja tänka på det igen. Behöver inte vara något stort. Bara ett ord eller en kram kan få det att verka som om hela världen rasar samman. Jag vill inte glömma och jag vill inte påverkas så som jag gör. Men trycka undan känslorna är inget alternativ.